|
DECEMBER
2006 – MILES DAVIS
Som
16-åring 1966 köpte jag albumet Revolver med The Beatles.
En LP kostade 25 kronor på den tiden och min timlön som
sommarjobbare på Fjällräven den sommaren gav 2.59
i timmen. Jag diggade verkligen musiken, men hade inte råd
att köpa så många skivor jag ville. Lösningen
blev Örnsköldsviks stadsbibliotek där man gratis
kunde låna 5 LP-skivor i en hel vecka. Pop var inte riktigt
godkänd musik i kulturens högborg i Örnsköldsvik
så jag fick nöja mig med John Coltrane och Miles Davis
efter att ha lyssnat igenom en skaplig kollektion blues.
Av
de två mästarna var Coltrane i det läget min favorit.
”A Love Supreme” satte djupa spår i tonårshjärtat
och är ett album jag gärna lyssnar på fortfarande.
De Miles-album som fortfarande är mina favoriter från
50-tal och tidigt 60-tal är förstås ”Kind of
Blue” men kanske i ännu högre grad ”Sketches
of Spain” som arrangerades av Gil Evans.
När
Miles i likhet med Bob Dylan blev elektrisk i slutet av 60-talet
blev jag totalt fast. Jag har ingen bra förklaring, men ”In
a silent way”, och några av de andra albumen från
samma period snurrade alltid på min skivtallrik. (Tack stereo-Lasse
för att Du hjälpte mig hitta en billig och bra Hi-Fi-anläggning!)
Nu hade jag råd att köpa varje nytt album med min idol
och alla hans fantastiska bandmedlemmar. Omgivningen delade inte
riktigt min vurm för den musik som de i sin aningslöshet
uppfattade som både enformig och skränig.
Men
när ”Bitches Brew” kom ut 1970 smälte även
de flesta kompisarna och jag var helt hänförd. Vilken
musik! Vid den tiden jobbade jag extra på lyssnardiskoteket
på Universum i Umeå och jag fick ofta be de som lyssnade
på Miles i lurar att vara lite tystare.
Nu
var jag stamkund hos Stanley på Burmans musik i Umeå
(som fortfarande finns kvar!). Jag köpte inte bara alla Miles
dubbelalbum som kom ut i en strid ström, utan började
även samla på mig medmusikernas egna album. Det blev
Whether Report, John McLauglin och Keith Jarret och några
till.
Så
var det dags för den stora dagen. Den 7 november 1971. Tågresa
till Uppsala och konsert med Miles Davis band med bland andra Keith
Jarret. Konserten var en besvikelse. Miles var inte i form och spelade
bara vissa delar av konserten. Övriga musiker utom Jarret öste
mest bara på. Hans 15-minuters solo var en sorts föraning
om de kommande soloalbumen.
När
Miles kom tillbaka efter sitt långa spelupphåll fortsatte
jag givetvis att köpa skivor och sedan CD. Nästa tillfälle
att uppleva Miles kom 1985. Den här gången var spelningen
(i Umeå sporthall) en fantastisk upplevelse. Den bandades
och sändes senare av Sveriges Radio så jag har kunnat
återuppleva den många gånger.
Fortfarande
är Miles musik det som oftast spelas på musikanläggning,
dator, mp3-spelare eller i telefonen. Datorvarianten är häftig.
Jag har lagt in alla mina LP och CD och kan på det viset vara
min egen discjockey när andan faller på. Det är
också lättare numera när man kan ta med sig musiken
i sin mp3-spelare.
Ett
sista lyssnartips för denna gång: det får bli ”Live
around the world” som kom ut efter Miles Davis död 1991.
Den är en bra redovisning av hur det lät på konsertscenerna
runt om i världen när Miles gjorde sina sista turnéer.
Jag, och många med mig, tycker att liveinspelningarna är
bättre än studiodito för denna period.
ERIK
SÖDERLUND
|
