Restaurang i kulturell miljö med mat av lokala råvaror, levande musik med inriktning på jazz, konstutställningar och öppen scen.

Jazzomat finns på järnvägstationen i Luleå.

Öppettider:
tisdag-fredag 10-22
lördag 14-22

Boka bord på tel
0920-15 444


AUGUSTI 2006 – GLENN MILLER

Var Glenn Miller en frustrerad jazzmusiker?
Det tyckte i alla fall trumpetaren och kornettisten Bobby Hackett, som efter en tandoperation fick jobb i Glenn Millers legendariska storband - till en början som gitarrist. När tandköttet läkt blev han också flitigt anlitad som trumpet- och kornettsolist i orkestern fram till upplösningen den 26 september 1942, då Glenn Miller tog värvning i USA:s krigsmakt för att så småningom leda sitt Army Air Force Band.

–Glenn Miller var en frustrerad jazzmusiker, och jag tror att han skulle gett bort alla pengar han tjänat på sitt civila band för att bli en lika bra jazztrombonist som Jack Teagarden, uppgav Hackett under en tidningsintervju strax före sin död i mitten på 1960-talet. Nåja, Bobby Hackett och många av de andra musikerna i Millers orkestrar var överens om en sak; även om Glenn Miller var en klart underskattad trombonist var hans främsta styrka som storbandsledare och arrangör. Förmodligen hade Glenn Miller det mest populära storband som någonsin stått på en scen, och fortfarande lever hans musik med det karaktäristiska soundet i högsta välmåga. Millers musik innehåller en salig blandning av jazz, dåtidens schlagerörhängen och en influens av klassisk musik, och allt spelades med högsta precision.

Auktoritärt ledarskap
Glenn Miller ställde enorma krav på sina musiker, och han började närma sig 40-årsåldern när det band som senare skulle göra stor succé bildades sommaren 1938. Vis av tidigare erfarenheter (med två misslyckade försök att bilda orkestrar åren före) satsade Miller på unga lovande musiker som under hans auktoritära ledarskap kunde utvecklas och till punkt och pricka spela som Miller ville, han tålde inte att bli motsagd. De flesta musikerna blev ändå kvar och trivdes uppenbarligen med det hårda tempot. Det var skivinspelningar på förmiddagen, radioutsändningar på eftermiddagen och dansspelningar på kvällarna… och repetitioner på nätterna de gånger Miller hört något som inte följde hans bok. Publikrekorden stod som spön i backen, skivförsäljningen toppade listorna och orkesterns två långfilmer "Sun Valley Serenade" och "Orkesterfruar" ökade populariteten ytterligare.

The Army Air Force Band
Andra världskriget berörde Miller mycket. Stora delar av orkesterns manliga fans blev inkallade liksom några av musikerna, medan Miller själv var för gammal för att ta på sig uniformen för att skjuta och slåss. Det var då han yttrade de berömda ord som lika gärna kunde ha kommit från generalerna som behövde käcka och glada gossar vid fronten: –Jag vill vara där mina pojkar och publik är; vid fronten!
Med hjälp av ett rekommendationsbrev från vännen Bing Crosby sökte han in i det militära med sikte på att få leda någon av krigsmaktens marschorkestrar.
Den 10 oktober 1942 antogs han som kapten i USA-armén – med rätt att spela och "The Army Air Force Band" var ett faktum. Bandet fylldes av USA:s ledande jazzmusiker som fick chansen att lämna exercisen och ägna sig åt det de helst ville göra - bandet plussades på med en stråksektion med unga inkallade musikanter som tjänstgjort i landets ledande symfoniorkestrar. Bandet lät underbart och framförde egentligen all typ av musik som folk lyssnade på under krigsåren.

Krigets Europa
Den 18 juni 1944 tog Glenn Miller farväl av hustrun Helen och de två adoptivbarnen för att med båt segla till krigets Europa.
Man kan inte precis påstå att han togs emot med öppna armar av rakryggade och konservativa engelska officerare, som både bleknade och rös, när betydligt svängigare musik framfördes av ett militärband som ingen hade hört motsvarigheten till tidigare.
Till och med marscherna svängde. Året tidigare hemma i USA hade Miller fått kritik från en mossig general: –Vad håller ni på med egentligen? Sourcamarscherna dög utmärkt åt våra soldater vid förra världskriget och det vann vi. Millers svar kom reptilsnabbt: –General, flyger ni samma plan även i det här kriget?

Den 15 december 1944 skulle Glenn Miller åka över till Paris för att förbereda en konsert. Det enmotoriga Norsemanplanet med den 21-årige kanadensiske piloten John Morgan vid spakarna lyfte från startbanan på Twinwood Farms militärflygfält i Bedford norr om London och försvann i dimman. Sedan dess har ingen hört av Glenn Miller. Men hans musik lär leva kvar länge än.

SVEN-ÅKE MICHELSON
frilansjournalist