|
AUGUSTI
2006 – GLENN MILLER
Var
Glenn Miller en frustrerad jazzmusiker?
Det tyckte i alla fall trumpetaren och kornettisten Bobby Hackett,
som efter en tandoperation fick jobb i Glenn Millers legendariska
storband - till en början som gitarrist. När tandköttet
läkt blev han också flitigt anlitad som trumpet- och
kornettsolist i orkestern fram till upplösningen den 26 september
1942, då Glenn Miller tog värvning i USA:s krigsmakt
för att så småningom leda sitt Army Air Force Band.
–Glenn
Miller var en frustrerad jazzmusiker, och jag tror att han skulle
gett bort alla pengar han tjänat på sitt civila band
för att bli en lika bra jazztrombonist som Jack Teagarden,
uppgav Hackett under en tidningsintervju strax före sin död
i mitten på 1960-talet. Nåja, Bobby Hackett och många
av de andra musikerna i Millers orkestrar var överens om en
sak; även om Glenn Miller var en klart underskattad trombonist
var hans främsta styrka som storbandsledare och arrangör.
Förmodligen hade Glenn Miller det mest populära storband
som någonsin stått på en scen, och fortfarande
lever hans musik med det karaktäristiska soundet i högsta
välmåga. Millers musik innehåller en salig blandning
av jazz, dåtidens schlagerörhängen och en influens
av klassisk musik, och allt spelades med högsta precision.
Auktoritärt
ledarskap
Glenn Miller ställde enorma krav på sina musiker, och
han började närma sig 40-årsåldern när
det band som senare skulle göra stor succé bildades
sommaren 1938. Vis av tidigare erfarenheter (med två misslyckade
försök att bilda orkestrar åren före) satsade
Miller på unga lovande musiker som under hans auktoritära
ledarskap kunde utvecklas och till punkt och pricka spela som Miller
ville, han tålde inte att bli motsagd. De flesta musikerna
blev ändå kvar och trivdes uppenbarligen med det hårda
tempot. Det var skivinspelningar på förmiddagen, radioutsändningar
på eftermiddagen och dansspelningar på kvällarna…
och repetitioner på nätterna de gånger Miller hört
något som inte följde hans bok. Publikrekorden stod som
spön i backen, skivförsäljningen toppade listorna
och orkesterns två långfilmer "Sun Valley Serenade"
och "Orkesterfruar" ökade populariteten ytterligare.
The
Army Air Force Band
Andra världskriget berörde Miller mycket. Stora delar
av orkesterns manliga fans blev inkallade liksom några av
musikerna, medan Miller själv var för gammal för
att ta på sig uniformen för att skjuta och slåss.
Det var då han yttrade de berömda ord som lika gärna
kunde ha kommit från generalerna som behövde käcka
och glada gossar vid fronten: –Jag vill vara där mina
pojkar och publik är; vid fronten!
Med hjälp av ett rekommendationsbrev från vännen
Bing Crosby sökte han in i det militära med sikte på
att få leda någon av krigsmaktens marschorkestrar.
Den 10 oktober 1942 antogs han som kapten i USA-armén –
med rätt att spela och "The Army Air Force Band"
var ett faktum. Bandet fylldes av USA:s ledande jazzmusiker som
fick chansen att lämna exercisen och ägna sig åt
det de helst ville göra - bandet plussades på med en
stråksektion med unga inkallade musikanter som tjänstgjort
i landets ledande symfoniorkestrar. Bandet lät underbart och
framförde egentligen all typ av musik som folk lyssnade på
under krigsåren.
Krigets
Europa
Den 18 juni 1944 tog Glenn Miller farväl av hustrun Helen och
de två adoptivbarnen för att med båt segla till
krigets Europa.
Man kan inte precis påstå att han togs emot med öppna
armar av rakryggade och konservativa engelska officerare, som både
bleknade och rös, när betydligt svängigare musik
framfördes av ett militärband som ingen hade hört
motsvarigheten till tidigare.
Till och med marscherna svängde. Året tidigare hemma
i USA hade Miller fått kritik från en mossig general:
–Vad håller ni på med egentligen? Sourcamarscherna
dög utmärkt åt våra soldater vid förra
världskriget och det vann vi. Millers svar kom reptilsnabbt:
–General, flyger ni samma plan även i det här kriget?
Den
15 december 1944 skulle Glenn Miller åka över till Paris
för att förbereda en konsert. Det enmotoriga Norsemanplanet
med den 21-årige kanadensiske piloten John Morgan vid spakarna
lyfte från startbanan på Twinwood Farms militärflygfält
i Bedford norr om London och försvann i dimman. Sedan dess
har ingen hört av Glenn Miller. Men hans musik lär leva
kvar länge än.
SVEN-ÅKE
MICHELSON
frilansjournalist
|
